Jag förhåller mig till beteendemodifiering och träning ur ett LIMA-perspektiv. Det innebär att jag försöker använda metoder som är så lite aversiva som möjligt för djuret (eller människan) som jag jobbar med.
- Det innebär att jag, innan jag försöker ändra ett beteende genom konsekvenser (belöning och/eller bestraffning), ser till att alla individens behov är tillgodosedda; Att hunden är så fysiskt frisk som möjligt och så lite psykiskt belastad som möjligt. Att hunden får sina beteendebehov uppfyllda och den näring som den behöver.
- När jag väl klargjort detta finns det andra saker att se över. Miljön. Hur ser livet ut för hunden? När utsätts den för situationer den inte klarar av och vad kan vi göra så att den får förutsättningar för att på egen hand klara av sitt liv? Vi försöker ge hunden kontroll över situationer och möjlighet att välja strategier för att lösa problem.
- Om det inte räcker för att hund och förare ska kunna leva ett så problem- rädsle- och konfliktfritt liv som möjligt, så lägger vi upp en träningsplan med utgångspunkt från positiv förstärkning av beteenden vi vill se mer av. Vi skapar miljöer där hunden har möjlighet att göra “bra” saker, och förstärker beteendet genom att tillföra sådant hunden vill ha och uppskattar.
När alla dessa vägar har tömts, på allvar tömts, kan vi behöva titta på andra sätt att träna. Då lägger vi inte längre upp en träningsplan där föraren själv kan träna med sitt djur i hemmiljö, utan instruktör, utan nu talar vi om en helt annan nivå på träning. Det är träning som kräver en kunnig instruktör och noggrann dokumentation. Och även på den här nivån av träning pratar vi inte om att tillföra obehag (positivt straff).
Trevligt nog kan nästan alla beteenden som hundägare vill förändra hanteras med steg 1, 2 och 3 enligt ovan.
